Thanatofobi

Första inlägget och vad passar då inte bättre än att skriva om döden?

Min kompis A drömde inatt om att jag dog. Vi stod på en tunnelbaneperrong när ett tåg närmade sig i hög hastighet. När han vände sig till mig såg han hur jag låg i en kista - osäker på om jag vilade eller var död. Då plötsligt kom ett till tåg i minst lika hög hastighet som spårade ur och välte glidandes över perrongen krossande allt i sin väg. Det var en svår olycka med många skadade och döda. Senare befann han sig i vad han upplevde som en kyrkogård för de drabbade men lyckades aldrig hitta min grav.

Jag var förvånad över hur det berörde mig. Där satt jag och drack kaffe med en kompis som berättade hur han såg mig dö inatt.

På sätt och vis dog jag där i tågolyckan på en tunnelbanaperrong i Stockholm. På sätt och vis sitter jag i min lägenhet och försöker ta mig för att boka en tvättid medan jag lyssnar på Vladimirs födelsedagspresent. För om vi går med på jaget som en berättelse så har din egna upplevelse av ditt jag ingen större betydelse.

Är det därför jag startar en blogg? Är det därför människor bloggar över huvud taget? Ett desperat försök till vägran till erkännandet av det mer och mer ofrånkomliga faktum av vad våra identiteter har reducerats till i det posindustriella och postmoderna samhället? Ett fastklamrandet över den lilla inbillade makten vi fortfarande tror vi har över berättelsen om oss själva? Är halva internet enbart är den moderna människans html-kodad existensiella ångest i snyggt organiserade bokmärken och RSS flöden?